allroundhasten

Jag har fått en fråga om vad som hände med Kiralyn och jag tänkte nu berätta om vår resa tillsammans från början till slutet! Och jag lovar er... Detta är inte enkelt för mig. Kiralyn var den bästa häst jag träffat hon stod och står mig väldigt varmt om hjärtat som nu har ett tomt hål! Men jag gör mitt bästa för att det ska bli så utförligt som möjligt.

---

Lördagen den 18 november 2006! Dagen jag fick reda på att det skulle bli vi. 

Jag hade ridit en lektion på Konga ridcenter som alla andra lördagar när mamma efteråt berättade att en tjej i gruppen vars mamma hade en häst som behövde ridas. Oj så glad jag blev! Jag hade letat efter en sköt/medryttarhäst hur längesom helst. Vi bestämde att vi skulle åka och titta på henne och prata lite mer, allt skedde samma dag!
På kvällen runt 5 åkte vi ut till stallet som låg 10 minuter från mig, nervös var jag, jag kände ju ingen! MenMen vi gick in i stallet och där stod alla hästar och tuggade på sitt hö och Annelie (ägare) och hennes döttrar var i stallet. Annelie visade mig hästen hon behövde hjälp med, nämnligen Kiralyn! Så fin hon var!

när vi pratat en stund så frågade hon mig om jag ville provrida Kiralyn, självklart ville jag det, så i jeans och gympadojjor hoppade jag upp på hästen i hagen och red några varv i skritt och trav. Jag var förälskad!
Klart att jag ville fortsätta rida denna underbara häst!

Det gick sedan ett par dagar innan vi åkte ut igen och då skulle jag rida ut förförsta gången på den nya hästen!
 Jag kommer aldrig glömma den första uteritten! Det gick rent åt helvete! Vi kom fram till första granngården innan hästenn gick rakt igenom deras buske och in i trädgården!! Jag blev helt chockad och ville ut på vägen igen men hästen ville nåt annat! Det var så pinsamt, Annelie och hennes döttrar var med också. Till slut kom jag ut, frustrerad för att jag inte fick någon hjälp! Men släppte det fort igen! Tills vi kom till nästa gård när Kiralyn tvärvägrade att gå frammåt, hon backade, hon svängde, hon gjorde allt utom att gå rakt fram. Annelie som satt i vagn bakom familjens lilla b-ponny fick en hästbak rakt i ansiktet och höll på att åka av och jag blev frustrerad igen..! Tillslut gav Kiralyn upp och gjorde som jag sa resten av rundan ! Men ni kan inte ana som jag skämdes efteråt och hur pinsamt jag tyckte att det var!

Tiden gick och jag var i stallet då och då, jag var ju trots allt beroende av att någon kunde köra mig ut varje gång.
Men jag lärde känna familjen och Kiralyn bättre och bättre och allt blev bara roligare för varje gång!
Under första tiden var Kiralyn även dräktig och den 25 maj 07 fick hon sitt föl, Fon Kislany , så där blev inte så mycket ridnig på ett par veckor. och på sommaren åkte jag och min familj till usa i 3 veckor. Men när vi kom tillbaka så började jag såklart rida igen, det blev långa mysiga skogsturer och galna galopper på åkern. Jag levde livet!

Vintern kom och skolan tog sin tid. Tiden i stallet minskade av olika anledningar, som inte behöver tas upp!
Plötsligt hade det gått 4 veckor sedan jag var i stallet och det gick ytterligare några veckor! Sen hade det gått 6 månader! Men jag kom ut mer och mer, det blev barbacka turer i skogen och mysiga pysseldagar.

Sen gick det ytterligare ett tag innan jag kom ut igen. Det var så mycket som hände på både lång och kort tid, det tog psykiskt på mig och jag orkade helt enkelt inte mer! Och detta började vintern 09, på sommaren hade hon även varit utlånad till någon annan så då red jag inte henne. Men tillbaka till vintern! Jag red henne sista gången då den 27 december, sen hände det mycket och jag red henne igen i oktober -11. Det var då jag bestämde mig för att det ska gå! Jag ska vara ute hos min fina häst som jag älskar så mycket!!

Tiden därifrån gick så fort! Jag hann inte med det jag ville, det tog slut för fort! Mellan oktober till 7 november, han vi med 1 fotografering och ex antal uteritter i skogen, barbacka i grimma!

8 November, då jag fick beskedet att Kiralyn blivit plötsligt halt och kunde knappt gå! Jag åkte ut till henne direkt och såg det med egna ögon, hon var inte sig själv, hon hade fruktansvärt ont!
Från denna dagen rusade tiden iväg, väterinärbesök, hovslagare , ja det blev mycket nu.

9 November! Dagen mina drömmar krossades, mitt liv gick i spillror! Jag hade avslutat ett jättebra ridpass i helsingborg och var jätteglad, tänkte att denna dagen skulle nog bli bra! Men oj så fel jag hade.
Kvart över 3 fick jag dödsdomen. Redan på första meningen insåg jag vad som skulle hända. " Jag har något tråkigt att berätta" Lydde meningen. Jag och min familj var på väla och jag kändee hur tårarna började trycka på och jag gav mi mobil till mamma som läste smset! Jag fick reda på att Kiralyns dagar var räknade! Hon hade råkat ut för en hovbensfraktur och om hon ens skulle bli bättre så skulle det ta minst 6 månader, men tyvärr blev hon bara sämre och sämre. I smset stod det även att veterinären rekomenderade att låta henne somna in för det skulle inte bli bra igen.

30 minuter senare stod jag i stallet och grät tillsammans med min häst som åt sitt hö! Jag satt i hennes box i 3 timmar och bara tittade på henne. Jag kunde inte förstå att hon snart skulle vara borta!!
Varje dag i 6 dagar var jag hos henne, tog dem sista bilderna, borstade henne dem sista gångerna!
Onsdagen veckan där på, alltså den 14 december, var min sista dag tillsammans med min bästa vän.
Som de andra dagarna satt jag bara i boxen och mös med henne, hon låg lugnt i boxen och jag satt bredvid!
Men jag var såklart tvungen att lämna henne! Det var något av det svåraste jag gjort! Det sista jag såg av henne var henne rygg när hon stod och åt i sin box, den bilden glömmer jag aldrig!! Den sitter i mitt minne var dag!

Jag hade valt att inte vara med när allt skedde, jag ville inte ha den bilden av min häst!
När allt var över den 15 december fick jag ett sms om hur allting gått, det gick bra, hon fick stå och äta av sina favoriter, äpplen och morötter! Sen var allting över!

Under dessa 5 året har vi gått igenom så otroligt mycket! Från att ha gått in i trädgårdar och bråkat om vart man ska gå till att rida i full galopp i skogen , barbacka och i grimma! Det sista passet på banan gick inte bra och jag blev arg på henne, vilket jag ångrar så enormt mycket! Tack och lov hade vi mysiga skogsturer efter det!
Det är mycket som jag inte kunnat skriva heller. Men vår resa har varit så lärorik, jag har lärt mig så mycket av den hästen! Jag kommer aldrig att glömma henne! Jag kommer alltid ha ett tomt hål i hjärtat men jag kommer alltid att älska henne!




Jag önskar jag hade fått en dag till! En underbar ridtur till, en där man vet att det blir den sista!

Peace