allroundhasten

Oj! Vart ska jag börja?

 

Den hät hästen är , eller va! Så himla speciell att det är svårt att beskriva, men jag ska ge det ett försök!

 

Den 18 november 2006, var dagen jag först såg den här fantastiska häst, som skulle bli min bästa vän!

 

Ett shagya-arabsto på 18 år , som hon då var, 158 i mankhöjd och ett hjärta utav guld.

Kiralyn var min första sköthäst/medryttarhäst och hon kommer alltid att ha en stor plats i mitt hjärta, hon förändrade mitt liv!

 

Jag har haft otroligt många fina stunder med denna häst, vi har delat positiva stunder och mindra positiva stunder tillsammans.

 

Kiralyn var ett avelssto och utställningshäst, hon var inte speciellt högt utbildad, men vad gjorde det? Vi hade väldigt roligt ihop i alla fall!

 

Hon var en otroligt snäll häst , men väldigt speciell, hon var en dam ut i hovspetsarna!  Jag tror att man var tvungen att tycka om henne som individ för att tycka om att rida henne, och det var precis det jag gjorde och jag kom jättebra överens med henne, hon var verkligen den perfekta vännen, bättre kunde man leta länge efter!

 

Nu börjar det bli jobbigt att skriva om henne, men vvi har haft så himla fina stunder ihop och nu antar jag att ni undrar varför jag skriver i dåtid!

 

För att göra en lång och hemsk historia kort:

I början på november -11 blev hon plöstligt halt, allt tydde på hovböld! En utredning pågick om vad som stod på och efter att röntgenbilderna var tagna kunde man konstatera att hon fått en genomgående hovbensfraktur!  Den hade dessutom delat på sig så man kan tänka sig att det såg ut som ett Y .

 

Hon skulle stå på box i 6 veckor minst , vilket hon inte klarade, hon var en häst som behövde gå ute för att måbra, hon behövde röra sig! Hon blev heller inte bättre i benet. Fredagen den 9 december, kommer ihåg det som om det vore igår, kom det värsta beskedet! Det var dax för henne, min bästa vän, att gå vidare!

Det hela gick på en vecka, från beskedet tills det var över, för den 15 december fick min fina vän somna in och springa till de evigt gröna ängarna! Jag lovar er att jag sitter och gråter när jag skriver detta!

 

Jag valde att inte vara med när det hände, vilket jag nog är glad över! Jag ville inte ha bilden av min döda vän i huvudet som sista bild! Jag satt hos henne var dag framtills den 15, alltså den 14 december 2011 var sista gången jag såg henne! Det sista jag såg var hennes rygg! Den jag suttit på så många gånger, galopperat över ängar, skrittat i mörkret på!

 

Mer än detta känner jag inte att jag kan skriva just nu!

 

Hon var min bästa vän, den perfekta hästen , min stjärna!

Jag har alltid älskat henne och jag kommer alltid att älska henne!